Varför säger du att du är tjock?
Oj, snacka om att det finns många olika bantningsmetoder nu för tia. Man kan dricka pulverdrinkar och detoxa sig, köra GI-metoden, viktväktarna, bli frukterian eller varför inte bara svälta sig själv?
Det finns verkligen massor olika att välja på. Och de präglar en hela tiden också. Alla tidningar har nåt nytt varje dag, varje vecka... "Dags att bli fit för BEACH 09!!"...
Åh, jag blir så himla trött liksom.
Vad är det som händer egentligen?
Vet ni hur många det är som kämpar för att gå ner bara liiiiiite grann nu inför MITT bröllop. Mitt bröllop har alltså blivit en vikt-ras-tävling, en induviduell sådan, men ändå.
Jag har själv också gått UPP i vikt. Jättekul. Lagom till MITT bröllop.
Men dudes! Whatever happend to... vara nöjd med sig själv? Varför är det ingen som kan vara sådär riktigt kalasnöjd med sig själv? Ibland åtminstone?
Jag har länge önskat, velat och hoppats på att vara en sån där kvinna som inte bryr sig så mycket. Och jag gör faktiskt inte det, även om jag, precis som alla andra, har mina dippar. Jag trillar ner i skiten. Den där snuskigt, äckliga, skitiga skiten. Som säger att jag är tjock. Och kanske lite ful också.
Och när jag är tjock. Då duger jag inte. I alla fall inte tillräckligt.
Men vad är det om, liksom?
Fy vad jag avskyr det. Det är så äckligt och taskigt och dumt! Så dumt, dumt, dumt!
Och hur många sånna här inlägg har du inte redan läst? Och hur många sånna här inlägg har vi inte redan skrivit?
Det är alltid det här. Tjock, tjock, tjock.
Tänk om... Alltså, bara tänk. Tänk om det skulle räcka med en underbar personlighet. Vilken fantastisk värld vi hade haft då! Eftersom en underbar personlighet, skulle spegla såååå mycket mer positivitet än vad klagan, suckan och känslan av oduglighet gör.
Och det som är bäst är ändå att den där dagen jag ska gifta mig. Om tre veckor. Då. Just då, är det verkligen inte en endaste själ på jorden som bryr sig om jag väger 2 kilo mer eller mindre. Och faktiskt, inte en själ skulle bry som om du gör det heller. Antagligen har jag inte bjudit någon för att de är smala och smärta. Haha, neeej. De som är bjudna är ju bäst, så är det bara.
Och ingen kommer kolla på fotona och tänka... ooh, vad tjock hon/han är. Nej. De kommer tänka... Vad glada alla är... Vad fina alla är... Vad roligt de där måste haft det...
GÖTT VA?!
Och jag tror det är så med de flesta dagarna. Tänk om jag mår bra, är lycklig, njuter av allt gott, älskar att leva, älskar min omgivning, kanske till och med älskar mig själv?! Vad spelar det då för roll hur mycket jag väger?!
Jag önskar ju bara att det här kunde gå in i hjärnan. Stanna där. Och växa. Eller hur?
Det finns verkligen massor olika att välja på. Och de präglar en hela tiden också. Alla tidningar har nåt nytt varje dag, varje vecka... "Dags att bli fit för BEACH 09!!"...
Åh, jag blir så himla trött liksom.
Vad är det som händer egentligen?
Vet ni hur många det är som kämpar för att gå ner bara liiiiiite grann nu inför MITT bröllop. Mitt bröllop har alltså blivit en vikt-ras-tävling, en induviduell sådan, men ändå.
Jag har själv också gått UPP i vikt. Jättekul. Lagom till MITT bröllop.
Men dudes! Whatever happend to... vara nöjd med sig själv? Varför är det ingen som kan vara sådär riktigt kalasnöjd med sig själv? Ibland åtminstone?
Jag har länge önskat, velat och hoppats på att vara en sån där kvinna som inte bryr sig så mycket. Och jag gör faktiskt inte det, även om jag, precis som alla andra, har mina dippar. Jag trillar ner i skiten. Den där snuskigt, äckliga, skitiga skiten. Som säger att jag är tjock. Och kanske lite ful också.
Och när jag är tjock. Då duger jag inte. I alla fall inte tillräckligt.
Men vad är det om, liksom?
Fy vad jag avskyr det. Det är så äckligt och taskigt och dumt! Så dumt, dumt, dumt!
Och hur många sånna här inlägg har du inte redan läst? Och hur många sånna här inlägg har vi inte redan skrivit?
Det är alltid det här. Tjock, tjock, tjock.
Tänk om... Alltså, bara tänk. Tänk om det skulle räcka med en underbar personlighet. Vilken fantastisk värld vi hade haft då! Eftersom en underbar personlighet, skulle spegla såååå mycket mer positivitet än vad klagan, suckan och känslan av oduglighet gör.
Och det som är bäst är ändå att den där dagen jag ska gifta mig. Om tre veckor. Då. Just då, är det verkligen inte en endaste själ på jorden som bryr sig om jag väger 2 kilo mer eller mindre. Och faktiskt, inte en själ skulle bry som om du gör det heller. Antagligen har jag inte bjudit någon för att de är smala och smärta. Haha, neeej. De som är bjudna är ju bäst, så är det bara.
Och ingen kommer kolla på fotona och tänka... ooh, vad tjock hon/han är. Nej. De kommer tänka... Vad glada alla är... Vad fina alla är... Vad roligt de där måste haft det...
GÖTT VA?!
Och jag tror det är så med de flesta dagarna. Tänk om jag mår bra, är lycklig, njuter av allt gott, älskar att leva, älskar min omgivning, kanske till och med älskar mig själv?! Vad spelar det då för roll hur mycket jag väger?!
Jag önskar ju bara att det här kunde gå in i hjärnan. Stanna där. Och växa. Eller hur?
Kommentarer
Postat av: Anonym
Asså, för min del har det bara varit för att kunna ha den där klänningen jag ville kunna komma i till DITT bröllop! Men jag sket i det till slut och köpte en ny klänning istället!
I himlen ska vi vara bara vackra! Ingen jämförelse, ingen avundsjuka och inga DIETER! YAY!
Postat av: Jennifer
Ojdå, namnet kom inte med visst, det är den "supervisa" mostern som talat! LOL!
Postat av: Hanna K-town
DU, jag har faktiskt precis gjort ett argumenterande tal om just hur mycket vi måste ändra på svenskarna och deras sjuka skönhetideal som snart ingen kan leva upp till. Ständigt ska man sträva och nå nya mål, men när har man då tid att känna sig lycklig? All tid läggs ju på att nå nya mål och bli depp för att man känner sig otillräcklig. NÄ, förändring och det NU!
Tack för ett bra inlägg :)
Trackback
