the life of a wife

Hittade Matildas skinnställ hemma hos farmor, som jag ska låna den här säsongen. Aaaasbra!
Plus att jag hittade ett par perfekta skor, farmors gamla, som verkligen matchar. Vad tycks?
Snacka om årets mc-brud...

Fy. Jag ska berätta en riiiktigt störig sak med mig själv.
Ibland är jag sååå sjuuukt negativ. Hela världen är piss och skit och jag bara önskade att jag fick åka till Nordpolen och skrika av mina aggressioner.
Imorse var jag riktigt pisst off. Sjuk i två veckor i streck, ligger efter i skolan IGEN (precis när jag tagit igen sen senaste sjukan blir jag alltså sjuk igen), ny kurs börjar IDAG, inga böcker - inte ens kollat om de finns i min närhet eller vad de kostar, orkade inte sminka mig, kände mig ful och äcklig och dessutom riktigt trött efter många icke-bra-sovande nätter på grund av äcklig skit-hosta.
När vi då kom till skolan kämpade jag verkligen med känslan av att jag egentligen gillar, väldigt mycket, att vara där. Usch vad jag kämpade. Jag försökte verkligen hålla fast vid att jag inte alls gillar det här. INTE. Och att hela världen är skit.
Ja. Och såhär är läget EGENTLIGEN då (men säg inte det till nån). Jag är helt PSYCHED över att ha börjat ny kurs. Jag älskar ju det, egentligen. Och till och med nu. Jag är så himla glad att det är så ljust ute. Våren ÄR här. Jag är så glad över Helena-Hallon och Lyckliga-Linda och min nya arbetslagsgrupp. Min NYA. Åh, underbart. Tre urgoa SvM-tjejer som ska dela dessa 10 veckor med mig och Linda. Jag är lycklig över att mina lärare såg på mig med förstående ögon när jag bad dem om ledigt från en examintionsdag för att jag gifter mig den veckan. Alla är inte så snälla, ska ni veta. De tyckte att det var ett godkänt skäl att slippa. Åh. Okej. Håll i dig, för nu kommer det värsta av allt. På torsdag har vi en speciell dag när man är i sitt område där man gör praktik. Oftast är det föreläsningar och ibland gratis fika. Jag kollade schemat för den dagen och suckade, blev riktigt sur, när jag såg att det är 9-17-dag. USCH. När jag sen tittade närmare på vad vi ska göra, försökte jag verkligen, verkligen, verkligen,  trycka in känslan av att... shit vad jag längtar till torsdag! Det kommer bli asfett!
Ja. Ibland står jag bara inte ut med mig själv.

Om en månad ska jag gifta mig också. Det är en konstig känsla. Men jag längtar väldigt, väldigt mycket. Och till USA-resan. Den kommer bli guld!

Här kommer dagens redovisning av vad vi gjort idag.
Vaknade sju, typ. Emanuel tvingade (säger vi) hela familjen till att köra bandleken i bilen. Det är en lek han ALLTID tjatar om. Jag var med en halv sekund när vi åkte till fjällen, sen pallade jag inte mer. Idag var jag med i nästan 4 timmar. Pappa är kungen alltså, han kommer på ett band på rätt bokstav HELA TIDEN. Tillslut funderade vi på om vi skulle köra mamma, Lukas, Emanuel, jag och Leo MOT pappa. Men det gjorde vi inte. Det var kul faktiskt.
Sen kom vi fram till Linköping där det nalkades 80-års kalas. Det var konstigt. Massa, massa gamlingar här, de kallar sig svärmorsgänget. Massa svärmödrar och svärfädrar. Till mormor och morfars barn alltså. Ja, jag vet. Lite invecklat. Men i alla fall. En del kände igen oss, andra inte. Nisse på macken var grymt med i tiden med sina ÄKTA pilotbrillor. Yeah.
Jag saknade mina småkusiner och moster och morbror väldigt mycket. De brukar inte riktigt vara här egentligen, fast ändå brukar de det. Vi är liksom inte är så ofta längre, och de få gångerna vi är här, så har de faktiskt nästan alltid varit med.
Ska bli underbart när de kommer till bröllopet. Yeej! I love småkusiner. Det är lite mer liv i dem än långhåriga tonåringar och alla musik/teknik/datorsnack som sker. Aja.
Tilda har gjort en testsminkning på mig och grabbarna har lirat på alla instrument som finns här i Gurra och Tildas lya. De bor precis under mormor och morfar, så det är skitbra. Vi gick nog ner hit ganska snabbt... Hehe.
Men, när medelåldern på ett 80-års partaj ligger på 56,7, så kanske ni förstår varför. Emanuel och mina päron roade sig med att räkna ut det.
Snart ska jag och mina syskon och våra respektive gå ut och käka kebab för att sedan inta bion. Som tur är släcker bion ner sin SF-skylt, för Earth Hour, så vi gör ju vad vi kan för att stödja detta. Ju. Vi ska se Kenny Begins. Det blir kul. Hej hej.

Klockan 7.15 ringde min väckarklocka idag och det är bara en halvtimme sen. Jag är redan klar att gå. Knäppt va? Jag tror det går till på det viset när en väldigt lätt-rastlös person varit hemma, hemma och åter hemma i nästan två veckor. Samtidigt är jag inte riktigt frisk än, men idag måste jag gå till skolan. Ska redovisa.
Varje gång jag har vaknat i natt har jag tänkt:
- Det blir en kvart-tjugo minuter av lidande. På en hel dag.
För ja, jag ska redovisa helt ensam. Det har jag inga problem med. Däremot har jag problem med att jag inte alls är säker på att jag uppfattat uppgiften rätt.

På väg. Tänk att alltid vara på väg. Tänk att aldrig hitta sin rot och få bygga upp något.
Innan har jag varit riktigt anti, när jag hört människor som bott på samma plats heeela livet. Inte rört sig ur fläcken. Jag älskar när jag hör människor berätta att de ska flytta till storstan, utomlands eller ta en jorden-runt-resa. Det är så coolt! Att de vågar.
Jag har också vågat en del, och det är jag grymt glad för. Jag behövde alla mina resor och tripper för att bli den jag är idag.
Samtidigt kan vi kanske ibland komma till den tidpunkten i livet då... det är dags att "settle down".

Idag beundrar jag de människor som lyckats hålla sig på en plats hela livet. Jag beundrar er! Jag själv är som en gräshoppa, som hoppar hit och dit och gärna vill vidare hela tiden.
Kanske är dags att tänka om. Sadla om. Settle down. Och vara fruktansvärt nöjd med.

Snart ska jag gifta mig. Det är inte så himla ofta man får säga de orden. Gifta MIG. Hallå? Jag behöver säga det minst en gång om dagen för att fatta. På riktigt liksom.
Jag har köpt vita skor. Jättefina, tycker jag. Jag har bokat tid med min frisör (a.k.a Marie) och min sminkös (a.k.a Matilda). Vi har planerat musik, mat, blommor, kyrka, vigsel... What else is there to plan, liksom?
Jag skulle bara vilja säga detta: om ni kan, UNDVIK bröllop!!!!!!! Fy vad det suger att planera, att bestämma, att ta beslut, att göra, göra, göra, tänka, tänka, tänka... Uschamej. Jag är så himla glad att jag bara ska gifta mig en enda gång.

Oj. Nu tänker alla brudar (jag ska vara ärlig, jag tror det är ni brudar), HAR DU INGA DRÖMMAR MÄNNSKA???!
Svaret är: nej.
Jag har aldrig drömt om min brudklänning. Om min bukett. Om vigseln. Om musiken. Om håret och sminket. Om festen. Om maten. Om vilka gäster som ska komma. Om upplägget. Om stället, platsen...
Fattar ni?
I´m dreamless.
Det konstiga är, att det är så konstigt för människor att förstå. Folk, över huvudtaget folk, tar för givet att jag ska ha drömmar och tankar om allt. Att jag ska ha en klar bild av hur allt ska vara.
Men jag är visst inte sån. Jag är, och kommer inte att vara, idealbruden. Så är det bara. Ibland önskar man bara att folk kunde förstå, istället för att döma. Jaja. Jag ska inte döma nån vid deras bröllopsplanering i alla fall. DET har lärt mig.

Däremot så tycker jag ni kan besöka vår fina sida: http://brollopstorget.se/Brudpar/fihaemni/

Det jag drömmer om är livet efter "JA":et. Hur härligt det kommer att vara att vakna upp vid sidan av den jag älskar för resten av mitt liv! Hur underbart det är att alltid ha någon, någon som stöttar, uppmuntrar och gläder. Hur fantastiskt det är att få Emanuel i mitt liv på riktigt.
DET. Ja, det är vad jag drömmer om.

Vad drömmer du om då?

Just det. Jag drömmer om Grey´s Anatomy varje natt nu också. Måste vara för att jag ser den serien nästan hela dagarna, är sjuk... Och ja. Är helt inne i den världen, liksom.

Snacka om dilemma jag har. Jag kan inte bestämma mig vilka av ovanstående skor jag ska ha när jag gifter mig. Vad tycker du?


Okej. På riktigt, jag har redan bestämt mig. Det blev inte nåt av dessa... Men, ni som känner mig väl, kan ju ana att jag verkligen hade kunnat tänka mig nästan alla dessa gräsliga par skor i min garderob. Jag älskar liksom skor.
Det fanns en tid när jag hade över 40 par skor. Men fy, jag borde skämmas!! Men jag älskar ju skor.
Nu har jag inte lika många kvar, faktiskt. Men jag vet inte om det är så långt därifrån... I love them.

Jag är fortfarande ett sjukt måndagsbarn med alldeles för mycket rastlöshet i mig. Det resulterade i nedladdning av massor av skor. Från en fantastiskt kulig sida: www.have2have.se. Och snacka om att man have to have...

Än ligger jag i sängen och får inte känna på vårvärmen. Det är orättvist, fast ändå inte. Jag vet att det finns massor med människor som har det mycket värre än vad jag har. Därför överlever den mest rastlösa människan på jorden (jag). Jag tror dock att jag på tillfriskningsvägen (normalt är man ju det efter en veckas sjuka, men sånt ska man inte ta för givet när det handlar om mig).

Naj hörrni. Jag börjar bli riktigt sugen på att gifta mig nu. Skönt att det bara är en månad kvar, typ. Och jag måste börja gå in mina icke-inköpta skor snart. Sånt äre.

Situationen är SÅ sjuk!!
Är det nån mer än jag som lyssnar på Veronica Maggio? Hon är grym tycker jag. Jag lyssnar på henne när jag tränar eller lagar mat.
Den här veckan har jag varken tränat eller lagat mat, för att jag har för tredje gången på ett halvår fått feber. Jag är SÅ nära att gå över från glad och elegant, lalala, laktosintolerant, till, jättebitter kärring. Därför ska jag inte skriva alltför mycket om hur trött och ledsen jag blir på att behöva ställa in alla mina roliga planer, för att jag är så sjuk. USCH.
Men jag har fått confirmat (som man säger på facebook) från fem lärare, att, det tar ett par år att bli imun mot alla bacilusker som barnen i skolan drar med sig. Och jag blev träffad än en gång. Tänk att jag känner fem lärare... Jag känner till och med fler. De fem som confirmade var: Nompan, min blivande svägerska, Mamma, som egentligen inte är lärare, men har jobbat som det i fleeeera år, Linda S, som är nyexaminerad lärare, typ, min moster Jennifer, som är förskollärare och min handledare, som ja, är lärare.
Nu luktar jag verkligen jättemycket svett men orkar inte duscha alls. Jag orkar inte heller städa undan här efter mig och jag vet inte om jag kommer orka laga tacos ikväll, som jag sååå gärna hade velat... Dumma sjukdom.

Igår bokade jag och Emanuel resan mellan NY till Chicago. Det blev en flygresa på ca 2½ timme för 159 dollar, för båda. Vi skulle precis boka tågresan, som kostade 210 dollar, för båda, men som tar nästan 22 timmar. Snacka om lycklig jag blev när Emanuel råkade kika in på southwest.com och hittade superbilliga flygbiljetter.
Är det ingen som har lite NY-tips och grejer? Jag vill ha mer!! Det ska bli så fett skoj och coolt att åka. Emanuel är ganska nervös, så om jag skulle råka säga att jag också är det, kommer han att dö. Så jag är inte det. Inte det minsta. Nope!

Solen skiner ju för fullt i alla fall. Jag måste säga att det är glädjande. Nåt mer som är glädjande är... Att jag snart ska gifta mig. Och att jag snart är frisk. SNÄLLA. Låt mig bli frisk! Jag måste bli frisk till på måndag. Jag är ett måndagsbarn, på måndagar ska jag vara frisk. Punkt. Slut.

Ps. Ursäkta all flummighet... Men jag har inte träffat och pratat med folk på snart en vecka. Man blir lite knäpp....

Efter att ha haft 38 graders feber sen i måndags börjar det nu reda upp sig. Tror jag. Man (eller rättare sagt: JAG) ska inte säga för mycket om sånt, vad som helst kan hända när det handlar om sjukdom för fröken Hagel.
Snart kan jag förresten inte säga fröken Hagel längre. Snart är det Fru Nielsen. Det är så konstigt!! Och så coolt.
Nu har jag studerat Nyhetsmorgon på TV 4 tre mornar i sträck och kan konstatera att jag hade passat grymt bra som programledare för det. Undra om jag ska ta och skicka in min ansökan? Vad säger ni?

Igår var jag så fruktansvärt sugen på chokladbollar, så Emanuel gjorde några. Några, neeej, det var jättemånga! Jag hjälpte till, men jag orkade inte riktigt hålla på att rulla så länge, så jag gjorde dem jättestora. Sen åt jag alla stora och Emanuel alla små. Man kan säga att min chokladdesperata mage var full för all framtid...

Ligger just nu i soffan och chattar med FYRA Stockholmare. Fast ingen av dem är egentligen riktig Stockholmare, men de bor liksom där nu. Och allt handlar om bröllop nu. Det är faktiskt kul! Undrar om jag inte ska byta namn på min blogg till bröllopsbloggen. Så för er som tittar in, jag hoppas ni kan nöja er med det.

Idag ska jag börja fila rejält på bordsplaceringen. Det ska bli kul. Se vem jag ska para ihop med vem. Mohahaha! Meh, skoja.
Nämen hörrni. Lämna en kommentar vetja. Det är alltid kul.

Nu är det bara en och en halv månad kvar tills vi ska gifta oss! Oj oj oj, vad tiden rusar.
Lite pinsamt av mig, att jag sagt till folk att OSA-datumet är den 28 mars, och fick veta av två inbjudna gäster igår att det var 19 mars. Det vill säga... nån gång nu snart.
Aja.
Välkommen på vår Öppet Hus-del förresten. Det börjar ca halv sex. Japp, så är det.

Jag har ju praktik nu. I love it. Jag har verkligen valt rätt yrke. Känns helt fantastiskt att veta det... Men jag har testat på en hel del, tänkt och velat hur mycket som helst... Därför känns det nu skönt att veta!
Synd bara att jag gått och blivit sjuk igen. Det är lite skumt, för det hände liksom bara över natten typ. Jag hoppas jag blir frisk över natten.

Nu ska jag fortsätta ligga i soffan, bli frisk och dricka lite pepsi max. Mmm...

Idag är INGEN vanlig dag, för idag är Filippas födelsedag. Hurra, hurra, hurraaaa.

Jag har fått massa rosa paket. I like it a lot!
Och jättemånga salta k. Mmm.

Vi hörs!

Jooo, det är en ganska vanlig dag. Fast ändå inte.

Idag är en dag som Gud har skapat. Fast kanske, är det en vanlig dag då? Han har ju ändå skapat alla dagar.
Jag hade punka på cykeln imorse, vilket betydde att jag fick springa till busshållsplatsen för att se om det skulle dyka upp en buss. Det gjorde det, fast lite sent.
Jag missade tåget och var helt säker på att jag skulle komma försent, eftersom nästa tåg gick 23 minuter senare. Tro det eller ej, men jag stod prick kl 9 utanför klassrumsdörren. Det var alltså kl 9 som jag började. Underbart!

Ibland tycker jag att livet är så konstigt. Det är så mycket skit överallt. Jag tycker det är läskigt att höra hur ungdomarna skriker "fitta" till varandra i korridoren. För dem kanske det inte betyder nånting. För mig betyder det att de inte har nån aning om vad de sysslar med i livet.
Jesus är nära, men ändå så långt bort.
Igår satt jag i köket och kollade ut på stjärnorna. Vad stor han är, den där Gud. Så stor och så mäktig. Han vet precis allt om alla stjärnor.
Det var då ett lugn kom över mig. Alla kanske inte har det lika bra som jag har - jag som redan hittat Honom. Han som är vägen, sanningen och livet. Men jag kan finnas ute i världen och vara en länk. Om det är någon som vill.

Det är väldigt dumt att försumma sina energikällor i den här världen. Det påminde Gud mig om när vi satt och kollade på stjärnorna igår. Det står i Bibeln väldigt tydligt att vi ska vara schyssta mot varandra. Tänka på vad vi säger. Alltid uppmuntra. Och visst. Det är skitsvårt.
Men mot dem som faktiskt betyder nånting. Försumma inte den makten du har, att faktiskt göra det. Allt kan verkligen försvinna i ett nafs. Det tror jag inte kan vara värt det.
Det bästa är att Jesus alltid finns. Han är den bästa energikällan i torra stunder. Han ger oss ju också andra energikällor, ställen där vi blir glada och fylls på. Platser där vi kan vila, människor som vi kan vara trygga med.

Jesus han är bra... ja, Jesus han är bra...

Tröjan som är på bilden köpte jag på loppis förra veckan. 10 kronor kostade den. Det kallar jag studentpris.

Nu ska jag snart bege mig till praktiken igen. Idag har vi en lektion, min handledare och jag. Fast det är egentligen bara jag som håller i den. Det blir nog bra. Är grymt otaggad just nu, men det är bara för det gör ont på så många ställen i min kropp och jag blir irriterad på det.
På fredag fyller jag 23 år och det ska blir så härligt. 22 är alldeles för lite, men 23... ja, det smakar bra i munnen.
Om det är någon som har ett gött sommarjobb till övers, hör av er. Jag är i stort behov av ett...

Jahopp. Nej, jag vet inte riktigt vad jag ska skriva. Det här med bloggen känns ändå ganska meningslöst ibland. Jag har inget vettigt att skriva längre, liksom.
Hej svejs.

I helgen har jag vilat så mycket att jag nog inte behöver ta det lugnt på ett år. Vi blev så rastlösa efter tag att vi knappt visste vad vi skulle ta oss till, Emanuel och jag. Det slutade med att vi åkte hem tidigare. Och det var riktigt gött.
Frukosten är ju den jag drömmer om hela tiden. Jag kunde inte sova ordentligt i fredags, för jag längtade så mycket till morgonen och frukostbuffén. Den var helt fantastisk.
En massage hann jag avnjuta och Emanuel och jag tog mycket plats i poolen med alla galna lekar och upptåg. Det var otroligt roligt. Jag har så ont i käkarna efteråt för att jag skrattat så mycket.

Nu sitter jag på min praktik och planerar mina lektioner. Jag ska hålla i flera stycken och har startat upp ett projekt här med åk 7. Galet kul! I love it! Snacka om att jag har valt rätt utbildning, rätt yrke. Aaaaah! Synd bara att det är fyra år till innan jag får arbeta med det....

Japp. Väskan är mitt senaste loppisfynd och kostade mig 10 kronor. Det tyckte jag var värt det, liksom.
Snart ska jag packa ner bikini, slappiskläder och tandborste i mina nya väska, för jag ska minsann på spa imorgon och hela helgen. Det tycker jag att jag gjort mig välförtjänt av, och inte minst Emanuel.
Vi ska bara slappa och bada och äta gratis. Ja, när allt är betalt är det liiite mer njutbart. Underbart.

Ha en fin helg. Själv jobbar jag på nedvarningen...

Fy sketan vad trött jag är på vissa saker.
Därför kommer ett helt meningslöst inlägg i min blogg, som det ändå inte kommer hända så mycket i framöver.
Jag har kommit in i en tröttna-på-fas.
Jag har tröttnat på att datorn, bloggen och internet ska ta så mycket tid från mitt dyrbara liv. Därför har jag bloggfastat i en hel vecka nu. Jag har inte varit ifrån min blogg så länge på ett och ett halvt år. Det ni. Ge mig lite eloge för det, tack.

Jag är trött på superwomans. Varför är det så coolt att vara en kvinna som näst intill stressar sönder sig själv? Jag bara älskar när jag inser att jag stressar. Om jag går snabbt, varför? Sakta ner, ta ett steg i taget och för sketan, chilla lite! Livet är minsann inte till för att stressas på.
Alltså. Du måste förstå här, att jag är allergisk mot stress. Och det är just för att jag själv aldrig kan sluta.
Mitt nyårslöfte var att chilla ner mig lite. Jag tycker jag har lyckats.

Det handlar om val.
Min goa vän Hinda sa till mig här om veckan, att, kanske jag bara borde ha EN extra grej per dag, utöver skolan, att göra. När jag berättade mitt schema den veckan för henne och vi insåg att jag hade ca 2 timmars ledighet. PÅ HELA VECKAN.
Så får det faktiskt inte vara.

Det bästa är att vara stolt över att vara lat. Inte lat som i att låta alla andra sköta skitgörat, utan lat som i att vårda sig själv. Gud har faktiskt inte gett oss våra kroppar för att ta sönder dem.

Vi alla borde lära oss mer av min fästman, Emanuel. Han är ett underbart exempel på hur man inte stressar. Och jag är inte sur på honom för det, jag beundrar honom. Han tycker att efter-maten-naps är jätteviktigt. De kan hålla på från 10 min till en timme. På hans lediga dagar stressar han inte runt och gör de där extra ärendena som bara måste hinnas med. Nej, han tar det lugnt. Han gör det han känner för.
Han jobbar dessuotm stenhårt andra dagar, därför är det viktigt att han har lediga, på riktigt lediga, dagar.

Jag är så trött på att alla vi kvinnor ska tävla om vem som hinner mest, orkar mest, kan flest saker, har flest bollar i luften. Sluta tävla och inse att ni, eller rättare sagt VI, förstör oss själva! Och dessutom framtiden.

Fy sketan vad det är dags att chilla ner. Usch. Jag säger bara det. Alla kändisar kan slänga sig i väggen, med sina späckade scheman. Jag älskar när människor kan prioritera, ta det lugnt och vara stolt över det. Stolt.

Det var ju inte precis som att Jesus sprang heller. Han gick. Och jag tror han gick ganska sakta...