the life of a wife

Jag lurade barnen på skolan idag att jag arbetar som fotomodell. Jag tror de trodde på mig.



Fröken Linda och Fröken Filippa



Hemma hos Emanuel skrämmer vi livet ur ungdomarna på ungdomsgruppen



Det är så det funkar, liksom

Jag dricker TE (ja precis, te) ur min otroligt fina Starbucks-mugg som jag fick förra året i födelsedagspresent av min moster. Den har alltså inte använts en endaste gång, förrän nu.
Jag är så glad för den, för den är så lagom stor. Och så fin. Den gör mig riktigt glad, och därför dricker jag te.

En del saker gör en ju glad och andra inte.

Idag har vi pratat om känslor med de små 6-åriga barnen. Egentligen hade jag velat ha tonåringarna, att utföra detta skolprojekt med, men hade vi snackat känslor med dem hade det nog blivit alldeles för djupt för fröken Filippa. En 6-årings nivå är i dagens läge alldeles perfekt.

De är så vackra på nåt vis, de där små barnen. Innan vi begav oss hade de fri lek och jag satt på huk och packade ihop min väska, där på golvet. En av småbrudarna kom fram och sa:

- Kan du ta av dig dina glasögon så jag får se dina ögon?
- Men de ser likadana ut fastän jag tar av dem.
- Hm... Nämen ta av dem så jag får se!
Jag tog av mina glajjor och tjejen tittade en bra stund, sen sa hon:
- Jaa, de är likadana.

Den där ovetskapen som barn ligger och gruvar på, den borde vi få i oss vuxna lite oftare.

Tro nu inte att jag inte älskar att vara vuxen - som jag predikat så mycket om i min blogg. Men vad vore vuxenlivet utan barnasinnet? Man kan faktiskt ha både och.

Godmorgon.
Alltså, MORGON som in i är det. Och min väska är riktigt fullpackad. Och jag ska till andra sidan Malmö idag, från Landskrona. Usch vad långt. Och usch vad tidigt det är.
Vi ska ha kärlekstema idag.
Därför kör jag röda jeans och en ljusrosa kofta. För mig är kärlekens färg i den skalan. Så är det bara.
Jag har en dålig ovana (hehe) att sätta mig vid datorn på morgonen och äta frukost. Det innebär att man inte riktigt hinner allt man borde, för man fastnar... exempelvis här, vid bloggen. Och sen får man stressa järnet när det är dags.
Nu ska jag dra om exakt fem minuter och det kommer jag inte, det vet jag.

Nähe hörrni. Jag undrar ibland vad jag ska skriva här. Är det nån som har nån idé? Alla tips är välkomna.


Nu kanske jag ska dra, ja... Ha en HÄRLIG dag!

Idag har det snöat - men det gjorde inget, för jag tog på mig två par långkallisar och tre tröjor.
Idag har jag träffat min arbetslagsgrupp, en komplicerad grupp med många viljor - men det gjorde inget, för det gick väldigt bra liksom.
Idag har jag hostat och haft ont i mitt revben - men det gör inget, för jag dricker te och tar promenader och ber att allt ska bli bra.
Idag har jag varit jättetrött - men det gjorde inget, det är okej att ligga och dega i soffan i några timmar om man vill det.
Idag har jag varit sugen på gottis - men det gör inget, för jag får äta hur mycket onyttigt jag vill. Jesus älskar mig ändå.
Idag har jag lämnat in en jättestor guldring och bett få den inklämd, fattig som jag är önskade jag mig ett bra pris - men det gjorde inget, jag fick det till ett perfapris och med en diamant till.
Idag har jag läst en jättedeppig blogg om en av mina idoler, riktigt kränkande och dålig - men det gör inget, jag vet att Hon inte bryr sig och Hon är min idol i vilket fall.
Idag åt jag en jätteintressant frukost - men det gjorde inget, den var så fruktansvärt god.
Idag har jag gått och småshoppat med min vän Linda, inte bra att slösa pengar i dessa sparandetider - men det gör inget, ett par jeans för 50 kr är bättre än inga jeans för 50 kr.

Idag har det varit en riktigt fin dag, faktiskt.

Det snöar ute. Jag vet inte om du verkligen såg vad jag skrev, men, DET SNÖAR UTE.
Jag är en sån person som avskyr snön. Förutom när jag kan åka skidor på den. Och det kan jag inte här. Har aldrig kunnat. Kommer aldrig att kunna.
För jag har inga skidor här och snart blir det alltid blask.
Men fy, usch och blä. Snart ska jag bege mig ut på cykeln i den här skitvintern. Bläääh.

Jag tog mig frulle i sängen, men bara lite, lite yougurt, för snart ska jag till studentstaden LUND, och äta frukost med min arbetslagsgrupp. Hoppas på nåt trevligt, litet mysigt fik med billigt kräng. Det har blivit mycket fika på sistone och även andra små utgifter, som gör att det börjar eka i plånboken. Men det gör inget. Man måste leva också. Även om man ska på sin livs resa till New York snart...

Så segt det är, jag måste duscha, men min säng är så fruktansvärt skön denna morgon. Jag vill ha kjol på mig idag, trots väder och vind och snörusk. Ja, det kommer jag ha. Jag är lite envis när det gäller mina kläder. Hellre sju par strumpbyxor och kjol, en byxor med långkallingar som kanske egentligen värmer bäst.
Men envisa jag ska se fin ut. Sån är jag. Eller, i alla fall känna mig fin.

Naj, nu måste jag verkligen upp och duscha annars kommer jag missa tåget. Ni missar väl inte SJÄLVKÄNSLA-temat inne på Ung Tjej? (www.crossnet.se)
Det är viktigt!

En dag när jag var ny på high school såg jag en kille från min 
klass, som var på väg hem från skolan. 
Hans namn var Kyle. 
Det såg ut som om han bar på alla sina böcker. 
Jag tänkte: Varför skulle någon bära hem alla sina böcker på en 
fredag? 
Han måste vara knäpp'. 
 
Jag hade planerat ett riktigt bra veckoslut (fest och en 
fotbollsmatch med mina vänner i morgon eftermiddag) så jag ryckte 
på axlarna och gick vidare. 
När jag gick där såg jag ett gäng ungar springa emot honom. 
De sprang rakt på honom, slog alla böckerna ur hans grepp och satte 
krokben så han landade i gruset. 
Hans glasögon flög iväg, och jag såg dem landa på gräset ungefär 
2 meter ifrån honom. Han tittade upp och jag såg fruktansvärd sorg i 
hans ögon. 
Mitt hjärta blödde, så jag joggade över till honom när han kravlade 
runt och letade efter sina glasögon och jag såg att han grät. 
När jag gav honom glasögonen sa jag: 'De där killarna är töntar, de 
skulle ha en omgång'.. 
Han tittade på mig och sa: 'Tack så mycket'. Han log med hela 
ansiktet, ett leende som visade verklig tacksamhet. Jag hjälpte 
honom plocka upp böckerna och frågade honom var han bodde. 
Det visade sig att han bodde nära mig, så jag frågade honom varför 
jag inte hade sett honom förut. 
Han sa att han hade gått i privatskola tills nu. 
Vi pratade hela vägen hem och jag bar några av hans böcker.. 
Han visade sig vara en riktigt reko kille. 
Jag frågade honom om han ville spela fotboll med mina vänner. 
Han sa ja. 
Vi träffades hela veckoslutet och ju mer jag lärde känna Kyle, desto 
mer tyckte jag om honom, och mina vänner tyckte likadant. 
Det blev måndagsmorgon och där gick Kyle med sin jättehög med böcker 
igen. 
Jag stoppade honom och sa: 'Gissa om du kommer att bygga feta 
muskler om du ska bära den högen varenda dag'. 
Han bara skrattade och gav mig halva högen. 
Under de följande fyra åren blev Kyle och jag allra bästa vänner. 
När vi skulle sluta high school började vi planera för college. 
Kyle bestämde sig för att läsa på Georgetown och jag skulle till
Duke. 
Jag visste att vi alltid skulle förbli bästa vänner, så avståndet 
skulle inte bli något problem. 
Han skulle bli läkare och jag skulle till handelsskolan och där jag 
hade fått ett fotbollsstipendium. 
Kyle hade blivit utsedd till att hålla avskedstalet från vår klass. 
Jag retades med honom hela tiden och kallade honom plugghäst. 
Han måste förbereda talet på examensdagen. 
Jag var glad att det inte var jag som skulle stå där uppe och hålla 
tal. 
På examensdagen såg jag Kyle. 
Han såg verkligen bra ut. 
Han var en sån kille som verkligen hade hittat sig själv under high 
school tiden. 
Han hade mognat i kroppen och klädde verkligen i glasögon. Han 
träffade fler tjejer än jag och alla tjejerna älskade honom verkligen. 
Jodå, det fanns dagar när jag var avundsjuk. 
I dag var en av de dagarna. 
Jag kunde se att han var nervös för talet han skulle hålla. Så jag 
klappade till honom på ryggen och sa: 'Hej snygging, du kommer att 
göra bra ifrån dig!' 
Han tittade på mig med det där riktigt tacksamma uttrycket och log. 

 'Tack', sa han. 
När han började, harklade han sig först och började sen prata. 
'Examen är ett tillfälle att tacka alla som hjälpt dig att ta dig 
igenom de jobbiga åren. Dina föräldrar, dina lärare, dina syskon, 
kanske en tränare. Men mest av allt dina vänner. 
Jag står här för att tala om för er allihop att detta att vara vän 
med någon är den finaste gåva du kan ge någon.  

Jag ska berätta en historia' 
Jag kunde knappt tro mina öron när han berättade historien om den 
första dagen, då när vi träffades. 
Han hade planerat att ta sitt liv på veckoslutet. 
Han berättade hur han hade städat ut sitt skåp i skolan, så hans
mamma skulle slippa göra det senare, och bar på alla sina grejor 
på väg hem. 
Han tittade rakt på mig och gav mig ett litet leende. 'Som tur var, 
räddades jag. Min vän räddade mig från att göra det outsägbara'. 
Jag hörde hela folkmassan dra efter andan, när den här vackre, 
populäre pojken berättade om sitt mest sårbara ögonblick. 
Jag såg hans mamma och pappa titta på mig och le samma tacksamma 
leende. 
Inte förrän då hade jag förstått djupet av innebörden i det
leendet. 

Underskatta aldrig kraften i det du gör. Med en liten gest kan du 
ändra en människas liv. 
Till det bättre eller till det sämre.