the life of a wife

Klockan 7.15 ringde min väckarklocka idag och det är bara en halvtimme sen. Jag är redan klar att gå. Knäppt va? Jag tror det går till på det viset när en väldigt lätt-rastlös person varit hemma, hemma och åter hemma i nästan två veckor. Samtidigt är jag inte riktigt frisk än, men idag måste jag gå till skolan. Ska redovisa.
Varje gång jag har vaknat i natt har jag tänkt:
- Det blir en kvart-tjugo minuter av lidande. På en hel dag.
För ja, jag ska redovisa helt ensam. Det har jag inga problem med. Däremot har jag problem med att jag inte alls är säker på att jag uppfattat uppgiften rätt.

På väg. Tänk att alltid vara på väg. Tänk att aldrig hitta sin rot och få bygga upp något.
Innan har jag varit riktigt anti, när jag hört människor som bott på samma plats heeela livet. Inte rört sig ur fläcken. Jag älskar när jag hör människor berätta att de ska flytta till storstan, utomlands eller ta en jorden-runt-resa. Det är så coolt! Att de vågar.
Jag har också vågat en del, och det är jag grymt glad för. Jag behövde alla mina resor och tripper för att bli den jag är idag.
Samtidigt kan vi kanske ibland komma till den tidpunkten i livet då... det är dags att "settle down".

Idag beundrar jag de människor som lyckats hålla sig på en plats hela livet. Jag beundrar er! Jag själv är som en gräshoppa, som hoppar hit och dit och gärna vill vidare hela tiden.
Kanske är dags att tänka om. Sadla om. Settle down. Och vara fruktansvärt nöjd med.